Ja det var rätt ord, tre nätter i rad nu, eller ja första "natten" var ju en dag, men fortfarande, tre försök till att sova och alla tre fyllda av mardrömmar.

Jag pratar så högt att jag väcker mig själv till och med. Lite konstigt skulle det ju vara om jag inte väcker alla andra i detta hus också.

Så vi hade inte träffat varandra på flera dagar, och så kom han hit igår kväll... det var ju trevligt. Men jag önskar att han ville ta ett initiativ nån gång. Vore ju roligt om jag slapp vara den ledande i förhållandet hela tiden. Men det kanske är just det som är felet här, vi kanske inte passar alls... eller är det så att man lär sig sånt här? (Men initiativ tagande, menar jag)

Vad har man att vänta längre fram om man låter alla sina ideal och drömmar gå vid 24?

Eller så kommer jag att kolla tillbaka på det här om några år och skratta, all oro i onödan?